Det var under 2009 som Landstinget i Östergötland beslutade att införa avgifter för lågprioriterade ambulanstransporter i Östergötland. Syftet var att minska onödiga transporter genom att styra patienter mot andra, lättare transportformer. På så sätt skulle ambulanserna lättare finnas tillgängliga för de patienter som var allvarligt sjuka.

I dag kan vi se att avgiften inte fick de effekter vi ville se. Det har varit oklara regler, svårt att administrera och därför har också många patienter kommit i kläm på ett sätt som inte var avsikten. Några direkta intäkter har vi inte heller kunnat se, då administrationen varit så tunggrodd.

Ett förslag till att ändra reglerna läggs nu fram till Hälso- och sjukvårdsnämndens möte den 23 september. Ett avskaffande av avgifterna kan förhoppningsvis komma att gälla redan från 1 oktober.

Efter paraden var det dags för en debatt om bemötande och rättigheter för transpersoner. Så mycket debatt blev det väl inte, eftersom vi politiker är ganska överens. Något som kanske inte lägger grunden för en särskilt rolig debatt, men som lär vara bra för just transpersonerna. Att vara ett politiskt slagträ tror jag inte skulle gynna deras situation.

Vad kom vi fram till i debatten då? Att den specialisteradevården i Östergötland är riktigt bra för dessa personer, men att vården i övrigt sviktar när det gäller bemötandet av HBT-personer. En elak skulle möjligtvis påpeka att vården sviktar i bemötandet rent generellt, men vi kan ju ändå se en förbättring senaste tiden. Jag tror att vi behöver mer av utbildning, certifiering och arbete med attityder rent generellt i samhället. HBT-gruppen har haft ett rejält lyft senaste tio åren, men ofta glöms just transpersonerna bort. Något som är ett ansvar för oss politiker, men också för HBT-gruppen i sig.

I går blev det sedan dörrknack, dörrknack och dörrknack. Vi knackar nästan alla dagar i veckan, men tyvärr är jag uppbokad med en hel del debatter och annat i veckorna. Det tar jag igen med ett gäng tappra kampanjare under söndagen. Riktigt trevligt folk mötte vi i går också. Engagerade i sitt bostadsområde och samhället i övrigt. Det ger alltid en extra puff i arbetet.

Att det blir mycket fokus på oss två är lätt att förstå. I går fanns det också ett inslag på TV4 Linköping. Vi har båda varit tydliga med våra ambitioner. Samtidigt känns det lite fånigt ibland. Moderaterna består av många människor, varav jag lätt skulle kunna lista tio personer som har kompetensen och förmågan att leda arbetet i Linköping. Och jag har svårt att se det negativt. Vi är ett stort parti, vi har ambitionen att leda och det är knappast ett bekymmer för oss att vi har flera som klarar det.

Sedan tror ju självklart jag att jag har mycket att tillföra. Jag har ett modernt och öppet ledarskap, jag gillar att involvera och lyfta fram andra, jag delegerar och ser till att ha duktiga medarbetare och jag har tydliga prioriteringar. Allt detta ser jag som grundläggande förutsättningar för att klara att leda Linköpings kommun de kommande fyra åren.

I dagens Linköpings tidning kan du läsa mer ur denna intervju med mig.

Rapporten var verkligen ett gott betyg för Alliansen, både för regeringen och lokalt. Våra östgötska företag pekar nämligen på att man klarat krisen bra och att man har ett stort förtroende för just Alliansens politik. Faktum är att förtroendet i länet är markant högre än riksgenomsnittet.

Rapporten är också tydlig på vad alterantivet betyder. På punkt efter punkt innebär de rödgrönas skattehöjningar att jobben försvinner, inte minst för ungdomar. Vi pratar om ungefär 50 000 jobb som försvinner, bara utifrån det som föreslagits hittills.

Men rapporten visar också på problem. Våra företagare känner nämligen en oro för framtiden. Det beror delvis på att vi befinner oss i en valrörelse som ser ut att bli jämn, men också på de strukturella problem som finns i länet. För mig är receptet klart och tydligt. Det behöver bli mer lönsamt att driva företag, att ta risken att satsa på sin idé och att anställa människor. Mycket av det handlar om nationell politik, men självklart kan man också göra en hel del på lokalt plan. Det handlar om att förenkla regler, korta handläggningstider, se till att det finns mark att växa på, se till att företag i Linköping hittar varandra, förenkla upphandlingar och göra dem i lagom stora bitar så att även små, lokala företag kan vara med i konkurrensen.

Listan på konkreta förslag är lång från oss moderater och Alliansen. Samtidigt är jag också pragmatisk nog att se att det bara är företagare som vet vad företagare behöver. Vi behöver bli avsevärt mycket duktigare på att lyssna, hjälpa och snabbt kunna fatta beslut för att underlätta för de som vill etablera sig eller växa. Det är en av de saker som jag skulle prioritera om jag får förtroendet att leda arbetet i Linköpings kommun.

Från andra sidan var det märkbart tyst under mötet med Svenskt näringsliv. Det saknas konkreta förslag, inte minst gemensamma konkreta förslag från de rödgröna i Linköping. Det enda som kom fram var sänkt arbetsgivaravgift för långtidsarbetslösa ungdomar, vilket den nuvarande regeringen redan infört. Det kallas Nystartsjobb, för övrigt.

-Vår ambition att återföra resurserna till skolan och förskolan så snabbt ekonomin tillåter. Personaltätheten ska öka och barngrupperna ska minska. Skolan är vår högst prioriterade kärnverksamhet och barnen är vår framtid, säger Catharina Rosencrantz, ordförande i barn- och ungdomsnämnden.

-Att se till att vi har en väl fungerande skola är första steget i att bekämpa ungdomsarbetslösheten i framtiden. Barnen måste få stöd och hjälp utifrån sina förutsättningar. Vi behöver också en bra yrkes- och lärlingsutbildning för att alla ungdomar ska kunna komma ut i arbete istället för utanförskap, säger Christian Gustavsson, 1:a namn till kommunen och landstingsråd.

-En skola och utbildning med kvalitet, som ser alla barn och deras individuella behov är grunden för ett tryggare samhälle. Barn och ungdomar som blir sedda och hörda i skolan och har framtidshopp löper mindre risk att hamna i kriminalitet eller drabbas av psykisk ohälsa, säger Ann-Cathrine Hjerdt, borgmästare i Linköping.

Just nu funderar många väljare över vilket parti och vilket regeringsalternativ de ska rösta på. Den avgörande frågan för många är jobbpolitiken – hur ska vi kunna få fler jobb i Sverige?

Moderaterna har presenterat ett jobbpaket för aktivitet, utbildning och arbete. Paketet innehåller förstärkta insatser med över 3 miljarder kronor under 2011 och 2012 och innebär över 31 000 nya platser i coachning, praktik och utbildning. Därutöver tillförs Arbetsförmedlingen ytterligare resurser till sitt huvuduppdrag, nämligen att förmedla jobb.

Jobbpaketet innebär insatser för korttidsarbetslösa, långtidsarbetslösa och ungdomar. Alla som kan arbeta bör få möjlighet till det. Det är särskilt viktigt när det gäller unga så att de får fäste på arbetsmarknaden för framtiden.

De elever som saknar slutbetyg från grund- eller gymnasieskolan löper större risk att bli långtidsarbetslösa än andra. Därför förlängs satsningen på folkhögskolorna för dessa ungdomar. Dessutom vill vi öka drivkrafterna för studier på komvux genom att höja studiebidraget för arbetslösa ungdomar mellan 20-24 år som saknar ett slutbetyg.

Alliansen mötte finanskrisen och lågkonjunkturen med en bred jobbpolitik och med kraftfulla förstärkningar av arbetsmarknadspolitiken. Därtill tillkommer satsningar på infrastruktur, utbildning, forskning och entreprenörskap vilka ökar förmågan till hög produktion. Tack vare en ansvarsfull ekonomisk politik och ordning och reda i de offentliga finanserna står Sverige starkt. Välfärden har värnats trots att vi gått igenom den tuffaste internationella finanskrisen på över 80 år.

Under mandatperioden har vi sänkt skatterna för vanligt folk genom jobbskatteavdraget. Derivkrafterna till att arbeta har ökat på grund av detta. Genom jobbskatteavdraget har till exempel sjuksköterskor, lärare och metallarbetare fått behålla mer än 1 500 kronor mer i månaden. Vi har även sänkt arbetsgivaravgiften och bolagsskatten för att öka Sveriges konkurrensförmåga och underlätta för nyanställningar.

Det är fortfarande för många som saknar ett arbete och vi moderater nöjer oss inte förrän alla som kan har ett jobb att gå till och en egen inkomst att leva på. Därför föreslår vi en rad satsningar för att påskynda återhämtningen i konjunkturen och underlätta för att fler människor ska få ett jobb.

Detta ska ställas mot vad socialdemokraterna föreslår. De har helt retirerat från arbetslinjen i svensk politik och vill istället satsa på utbyggda bidragssystem. Totalt ska 3 miljoner löntagare få höjd skatt och det ska bli dyrare att anställa unga om Mona Sahlin och Lars Ohly får bestämma. Mot Alliansens arbetslinje står vänsterpartiernas jobbstopp, mot aktiva insatser för att minska ungdomsarbetslösheten står en ungdomsskatt som gör det dubbelt så dyrt att anställa ungdomar under 26 år. 2009 halverade Alliansen arbetsgivaravgiften för ungdomar. Resultatet är givet: När det blir billigare att anställa får fler unga chansen till ett jobb.

Vi moderater, tillsammans med våra vänner i Alliansen, möter väljarna med tydliga besked, en samlad politik där det ska vara lönsamt att arbeta, enkelt att starta företag och attraktivt att anställa. Det är vårt alternativ för en ansvarsfull politik som skapar jobb och värnar välfärden.

Hillevi Engström (M)
Arbetsmarknadspolitisk talesperson

Christian Gustavsson (M)
Moderaternas första namn till Linköpings kommun

Jag kan inte nog beskriva hur viktigt deras arbete är. Idrott och motion är helt avgörande för hur vi människor klarar vardagen. Lägger man en funktionsnedsättning till det, så blir det än mer viktigt. Det handlar inte bara om att röra på sig för att må bra, utan också om den gemenskap som det kan föra med sig. Därför blev jag extra glad över den pigga, glada och starka 7-åring som körde samma rullstolslopp som mig – och som sedan tittade storögt på killarna från Dolphins som körde rullstolsbasket. Hoppas att han finns i det gänget en dag!

Vi behöver alla röra på oss. Själv tillhör jag dem som försöker snöra på mig löparskorna ett par dagar i veckan och ge mig ut och springa i Ryd, Vidingsjö eller Olstorp. Och jag är inte ensam. Det är hundratals, tusentals linköpingsbor som gör samma sak. Det är en imponerande folkrörelse, utan förening, styrelse eller regleringar. Det bara fungerar därför att människor känner att de mår bra och att de orkar mer.

Linköping har som ambition att bli Sveriges idrottshuvudstad om några år. Det är en bra ambition och vad jag förstår ser man ut att infri det tidigare än utlovat. Samtidigt måste man också jobba för att fler upptäcker idrott och motion. Att satsa på ”underhållingsidrotten” har sina poänger, men man får inte missa att det är i vardags- eller nyttoidrotten som de riktigt stora vinsterna finns att hämta. I förbättrad hälsa, i styrka, i ork och i den gemenskap som vi alla människor behöver.

Så låt oss bli idrottshuvudstad, men låt oss inte missa att få med linköpingsborna, föreningarna och de många engagerade ledarna i detta. Målet bör kanske snarare handla om att bli motionshuvudstad? Idrott kan vara utmärkt underhållning, men man får inte bättre hälsa av att titta på den – utan genom att utöva den.

Söndagen gick i idrottens tecken genom att delta i Stångåloppet med Östergötlands handikappidrottsförbund. Verkligen en utmaning att ge sig på 1,2 km i rullstol, men tack vare tekniktips från partivännen Per Jameson och sommarens träningsinsatser så tog jag hem förstaplatsen. Dessutom med ett par minuter till godo på tvåan, Mats Johansson (S).

Loppet har satt sina spår i dag, kan jag avslöja. Träningsverken i axlarna är rätt ihärdig. Samtidigt inser jag att det vi fick testa var lätt. Vore en större utmaning att bli satt i en rullstol med uppgiften att ta sig runt på stan. Skickar uppmaningen vidare att ge oss politiker den utmaningen!

I kväll har dörrknackandet fortsatt på det mest positiva sätt ute i Ekängen. Människor brukar över lag uppskatta våra besök, men i kväll var det nästan märkligt positivt. Men det fanns också synpunkter. Skolan, gymnastiksalarna, maten, sjukvården och inte minst lekplatserna engagerar ute i områden med många barnfamiljer. Och visst finns det att göra, det är jag den första att skriva under på. Det är ju därför vi vill fortsätta fyra år till!