Jag hade lovat mig själv och andra att inte kommentera så mycket kring Östgötatrafiken, utan istället överlåta det till ordföranden och vice ordföranden. Men när jag läser vad de säger och hur de trivialiserar de brister som funnits i både hanteringen och de faktiska avtalen med tidigare VD:n Leif Johansson blir jag faktiskt förbannad. Och känner att de brutit sin del av avtalet, vilket frigör mig att säga precis vad jag vill och tycker.
För visst förstår jag att de vill trivialisera, men samtidigt är det inte svårt att hitta brister. Det är ju om inte annat ganska lätt att, exempelvis genom protokoll, konstatera att dessa två herrar åtminstone brustit i sin informationsplikt gentemot styrelsen. Till det kommer sedan ytterligare frågetecken om det faktiska innehållet. Och till det borde de två tidigare socialdemokratiska ordförandena skämmas(!) över de förmåner som de låtit den tidigare VD:n få.
Det är bra att det görs en extern utredning, något som faktiskt är ett krav från min sida. Annars hade jag inte kunnat sitta kvar och ta ansvar i styrelsen. Och jag skulle nog tycka att det var lite mer klädsamt om de tidigare ordförandena visade någon form av ödmjukhet. Särskilt i dessa tider, då populariteten bland företagets kunder inte direkt är på topp.
Moderaternas provval i Linköping har räknats ihop under dagen och resultatet blev det som mina vänner trodde, men jag själv kanske var mer tveksam till. Jag kom på första plats till kommunen. Och på första plats till landstinget.
Det är inte utan att man blir lite lätt ödmjuk inför sådana siffror. Mandatet jag fått från medlemmarna är enormt och värmande, men ställer mig också inför ett svårt val. Principen hos oss är nämligen att man inte får stå på valbar plats på båda listorna.
Jag måste säga att jag trivs i landstinget. Jag har trevliga kollegor, duktiga medarbetare och inflytande över den del av välfärden som betyder mest för många. Att kunna göra en insats för att korta köer, stärka patientens ställning och att kunna ta gemensamma grepp kring äldre har känts meningsfullt och givit många vänner, både i och utanför politiken. Samtidigt lockar kommunen. Sveriges femte största kommun. Med enorma möjligheter. Och att komma lite närmare medborgarna, för det gör man i kommunpolitiken, skulle kännas kul och stimulerande.
Om några dagar ska jag sätta ned foten och bestämma mig. Och jag lovar att twittra och blogga om det, innan jag berättar någon annanstans. Och fram tills dess är jag bara glad över att hårt arbete, öppenhet, användning av sociala medier och många möten i partiet och andra föreningar faktiskt ger resultat.
Pressinformation i dag:
ÖstgötaTrafikens styrelse har beslutat att fristående juridisk expertis ska granska alla avtal som reglerar anställningsvillkoren mellan bolaget och förre vd:n Leif Johanson.
Syftet med genomgången är att se om några formella fel har begåtts vid avtalsskrivande och hanteringen av avtalen.
Dag 2 av Valfokus får mer av regionalt perspektiv, då vi östgötar samlar ihop oss tillsammans med vänner från Jönköping, Kalmar, Kronoberg, Blekinge och Gotland.
Morgonen inleds med Carl Magnus Bruhnér som pratar om sociala medier. Vi får väl se om det dyker upp fler moderater på nätet efter det. Vi har om inte annat skaffat oss vår egen tagg på Twitter, i form av #ostfronten. Du kan säkert hitta fler kommentarer från konferensen där.
Vi fortsätter sedan med Samtalskampanjen och sist avslutar Gunnar Axén med att reda ut det här med socialförsäkringsfrågor. Det finns fortfarande många frågor, även internt. Då är risken stor att våra pratare slutar att just prata. Något som nog bidragit en del till den dipp i opinionen som vi kunnat se.
Moderaternas Valfokus pågår under helgen i Upplands Väsby. Man skulle kunna likna det vid en stor mässa med goda idéer, seminarier och ett par anföranden. Och självklart är vi här från Östergötland med ett trettiotal aktiva, föreningsordföranden och valledare!
Extra kul var att statsministern så tydligt fokuserade på kvinnor i sitt korta anförande. En klok förflyttning i argumentation, men med stöd i den faktiska politik som regeringen bedriver. Ett exempel är att många kvinnodominerade yrken fått rejält ökad disponibel inkomst senaste åren. En undersköterska har ökat sin inkomst med 19% sedan 2007. En sjuksköterska har ökat med 15%.
En våning upp pågår landstingsstyrelsens sammanträde för fullt, något som ger oss övriga ett utmärkt tillfälle att få lite annat gjort. Senaste timmarna har gått till att verkligen gå igenom hela historiken av avtal mellan Östgötatrafiken och förra VD:n Leif Johansson. En ganska imponerande hög med papper, med avtal, tilläggsavtal, förtydliganden, rättningar och pensionsöverenskommelser. Inte mindre än 15 dokument, om man inte räknar bilagor. Och allt finns väl redan att ladda ned från de flesta mediers hemsidor.
Det är ärligt talat inte helt lätt att begripa hur det timida avtalet som skrevs från första början lyckades urarta till det vi ser i dag. Inte ens när jag sätter upp alla siffror i ett excel-ark begriper jag riktigt. Kanske jag som är dum, eller så finns det helt enkelt ingen logik att finna. Men jag tänker fortsätta gräva i det.
Det har varit en lång dag, fylld av möten om det mesta mellan himmel och jord. Budget, politisk organisation, sprutbytesprogram, tillgänglighet, psykiatri, beroendevård, läkemedel, resursfördelning, ungdomshälsor och ätstörningsvård är bara några av de områden som jag diskuterat i dag. Och då lyckades jag nog ändå missa åtminstone en person som jag skulle pratat om, men jag hoppas att han förlåter mig om jag kommer i morgon. Förhoppningsvis sitter han inte kvar på kontoret och väntar ännu…
Ett besök i Stadshuset lyckades det i alla fall bli under den sena eftermiddagen. Brukar passa på att sätta mig ned med Jan-Willy Andersson (kd) och Linnea Darell (fp) någon gång i kvartalet för att stämma av vad som är på gång hos mig och hos dem. Det gör oss bättre rustade att möta frågor och synpunkter, både från medborgare och medarbetare. Dessutom är det lite kul att ha koll på vad som är på gång i kommunen.
Efter det bar det sedan i väg till Handikappföreningarna i Östergötland. Och någonstans där emellan bytte jag hatt från att vara landstingsråd till att vara förbundsordförande i moderaterna. De bjuder just nu in partierna för att presentera sin politik inför valet – och jag hade möjlighet att bjuda in dem att lämna synpunkter på vårt program. Remissrundan pågår fortfarande, där alla östgötar har möjlighet att tycka till.
Nu försöker jag däremot ta igen lite mail jag ligger efter med. Och slötittar samtidigt på lite Vita huset. En utmärkt serie som kan fylla ut vilken kväll som helst, trots att jag sett serien från början till slut säkert en 4-5 gånger.
Den senaste veckan har Östgötatrafiken varit i fokus. Ett bolag som ägs gemensamt av länets tretton kommuner och landstinget, men också ett bolag som jag sitter i styrelsen för sedan slutet av maj förra året.
Jag har funderat mycket över detta senaste veckan. Att sitta i en bolagsstyrelse är inte som ett vanligt politiskt uppdrag. Öppenheten, granskningen och debatten blir inte densamma. Helt plötsligt anses att jag ska ta ansvar för bolagets bästa, inte för mina egna övertygelser och min egen moral. Något som påpekats för mig mer än en gång, då jag dryftat mina åsikter offentligt. Samtidigt går det inte kombinera att å ena sidan vara en ganska synlig moderat politiker, men å andra sidan sitta som en tyst mus i ett bolags styrelse. Samma personliga principer måste gälla oavsett var man befinner sig – inte minst då man måste kunna stå för sina beslut.
När jag kom in i styrelsen var den tidigare VD:n på väg ut. Mer än ett halvår tidigare hade han meddelat att han skulle lämna sitt jobb. När jag kom in var sålunda huvuduppgiften att hitta en ny VD som kunde klara den intressanta balansgången mellan utförare och beställare, politik och professionalism. Jag är nöjd med vårt val. Och jag tycker att det avtal som han har är både rimligt och baserat på goda principer. Människor som gör ett bra jobb på slitsamma poster ska ha bra betalt när de gör det. Men de ska inte hänga kvar när de inte längre arbetar.
Tyvärr får man nog ändå säga att girigheten nu kommit att bli något man förknippar med Östgötatrafiken. Något som är väldigt synd. Min bild är att det finns väldigt många – inte minst den nya VD:n – som försöker åstadkomma något riktigt bra. Trots det är det framförallt de som nu får ta smällen för andras försyndelser och bristande styrning. För ärligt talat, hur kunde det avtal som var ganska måttligt för tio år sedan komma att utvecklas till det som vi nu kan se följderna av? Hur gick det till, steg för steg?
Jag kom in i styrelsen inför det att vi skulle hitta en ny VD. Jag har varit med och diskuterat vilka principer och nivåer som jag tycker ska gälla för denna. Det tar jag ansvar för, precis som jag tar ansvar för alla de andra beslut som jag varit med och fattat. Men vad som tidigare har hänt, beslutats och avtalats om får andra ta ansvar för. Och det är dags att de kliver fram och tar det. Det vore verkligen att agera för bolagets bästa.
Fredagskvällen tillbringade jag med Moderata studenter i Linköping, som erbjudit mig att inledningstala på deras årsmöte. Och de är verkligen en förening som förtjänar att uppmärksammas! På bara något år har man gått från att vara en obefintlig organisation till att i dag ha 291 medlemmar. Tvåhundranittioen! Det innebär en medlemsutveckling på över 900 procent!
Det lägger inte bara en fantastisk grund för att kunna bedriva opinionsbildning på universitetet, utan förflyttar också makten inom moderaterna. 25% av moderaternas medlemmar i länet är under 30 år. I vissa delar av Linköping är man i klar majoritet. Dessutom är det kul att flera av medlemmarna i Linköping också fått förtroende att arbeta med Moderata studenter på nationellt plan. Erik Persson från Linköping är ordförande för riksstyrelsen. Michael Wigg är vice ordförande. Lars Hindrum är ledamot. Det förstärker oss verkligen också lokalt!
De hade sålunda goda skäl att fira i går. Och jag är glad över att få vara med och dela glädjen, även om jag drog mig ur när det var dags att flytta firandet ut på stadens nattklubbar. Man är ju ingen ungdom längre.
Jag började dagen med att infinna mig i tingsrätten. En lite märklig upplevelse, får jag väl ändå säga. Jag var förvisso nämndeman under ganska många år, men nu var jag ju på ”andra sidan”. Bakgrunden känner trogna läsare av bloggen till, nämligen att den tidigare partimedlemmen Bengt-Olof Dike stämt mig för förtal.
Förtalet ska, enligt Dike, ha skett i form av en handling till moderaternas förbundsstyrelse, som har skyldigheten att ta ställning till det lämpliga i att tillåta honom att åter bli medlem. Han uteslöts ju av partistyrelsen 2003, efter att ha bedömts orsaka partiet sådan skada att inte längre fick vara medlem. Uppenbarligen menar Dike att man i ett sådant ställningstagande inte får säga något om varför han blev utesluten eller resonera kring om samma skäl fortfarande föreligger. Lite princessan på ärten får man väl ändå kalla det…
Efter dagens förberedande förhandling, rättegången är ännu en tid bort, så känner jag mig inte särskilt bekymrad. Tingsrätten måste ta upp ärendet, vare sig det finns grund för det eller inte. Och jag känner mig rätt komfortabel med att gå segrande ur processen. Inte minst verkar Dike och hans advokat vara tämligen oense, inte minst om hur stor roll just Dike ska spela i rättegången. Samtidigt tror jag inte att det väsentliga för Dike är att vinna, utan att få ytterligare några minuter i hetluften. Lyfta hela sin historia med moderaterna. Och via rättsväsendets försorg har han nu fått sin publik. Återstår att se vad han ska göra med den.
Senaste kommentarer