Jul 9, 2010
Corren skriver i dag om sprutbytesprogram och beslutet om att tillåta det i Östergötland. Artikeln visar väl ungefär vilken sprängkraft och spännvidd som finns i frågan, även om det den här gången inte är politiken som är oense – utan professionen. Verksamheten i Norrköping är för, verksamheten i Linköping är emot. Och det visar, tycker jag, också behovet av att man lokalt gör en prövning om nyttan av sprutbytesprogram, inte bara inför dem slentrianmässigt.
Däremot blir jag lite bekymrad när jag läser intervjun med Kerstin Käll. Hon är fri att tycka vad hon vill, men samtidigt måste hon också inse att hon har ett ansvar för vad hon säger i egenskap av överläkare i landstinget. Jag känner inte till hennes akademiska meriter (de är säkerligen grannlaga), men däremot vet jag att hon har fel i påståendet om att det inte finns några studier som visar positiva effekter.
Stockholms läns landsting gjorde, inför sitt beslut, en oberoende studie av frågan. I detta ingick bland annat att göra en litteraturstudie. Resultatet är slående. En stor majoritet av studierna man granskade såg positiva effekter. En del visade på inga effekter. Någon enstaka visade på negativ verkan. Utredaren, som inte har någon koppling till beroendevården, kunde slå fast att det i dagsläget fanns ett starkt stöd för just en positiv verkan av dessa program.
Och den här utredaren från Stockholm är inte ensam. Världshälsoorganisationen (WHO), Internationella Röda korset, FN:s hiv-organ, Socialstyrelsen, Smittskyddsinstitutet och Statens Folkhälsoinstitut kommer till samma slutsats.
Det blir då, tycker jag, lite olustigt när en forskare klär sina egna uppfattningar i vetenskap. Åsikter får man ha. Det välkomnar jag. Men vetenskap ska bygga på fakta, inte tyckande.