Jul 31, 2010
Under den här veckan pågår Stockholm Pride, med stor ”final” i dag så HBT-personer och deras vänner tågar genom Stockholm. Och trots att jag inte är med i år får det mig att tänka tillbaka på de senaste tio åren så jag varit engagerad i HBT-frågor.
För visst är det skillnad. Både för att det är skillnad och för att min egen ålder sannolikt medför en mindre upphetsad syn på tillvaron. Oavsett vilket har det tagits stora steg dessa år för att jämställa rättigheterna för HBT-personer. Det är lättare att komma ut, det är lättare att vara sig själv, det är lättare att hålla flick- eller pojkvännen i hand på stan, man får gifta sig och man kan adoptera (åtminstone i teorin).
Samtidigt ska man inte lura sig själv in i en falsk trygghet. Även om det har blivit bättre, säkrare och tryggare att leva som HBT-person så har vi ännu inte ett samhälle där alla människor respekteras för den de är. Homo-, bi- och transpersoner utsätts fortfarande för diskriminering och våld. Och även om man inte utsätts för det, bidrar oro och otrygghet till att försämra hälsan.
Det som behövs är inte särlösningar. HBT-personer är inte andra sorters människor. Det som behövs är att det som finns fungerar som det ska. Att vården klarar av att möta HBT-personer utan fördomar, att skolan (och en fungerande skolhälsovård) klarar att stötta eleven som kommer ut ur garderoben, att vi alla tar ett ansvar för att säga ifrån när vi stöter på förtryck, våld, mobbning och diskriminering. Det är ett ansvar som inte kan ges till någon annan, skötas av polisen eller kommunen. Det är bara ett ansvar som vi kan ta alla tillsammans.
För att nå dit behöver vi debatt och diskussion. Vi behöver förebilder, både i samhället och i politiken.